aske

ny blogadress...kontakta mig för adressen

 (och den deg som blev över gjorde jag chokladbullar utav, det kan ni också göra om ni vill...)

 

2,5 dl havremjölk

75 g veg. margarin

½ vaniljstång

vaniljpulver

 

koka upp, vispa ur vaniljsmakerna, låt svalna till 37 grader

 

2 ½ citron, saft + skal

1 pkt saffran, upplöst i grand marnier

1 tsk hel kardemumma, söndermortlad

ngra msk råsocker

veg. margarin

potatismjöl

 

låt koka upp till en kräm och svalna av

 

blanda mjölken med 25g jäst, lite socker och mjöl så att det räcker ( men inte blir över). låt jäsa. kavla ut och fyll med citron/saffran/kardemummakräm (åh, shit vad god den blev alltså). rulla ihop och klipp upp lite hål så att det blir en sån där fläta typ.

 

grädda i 175 grader tills den är klar och vad som händer sedan vet jag inte för jag har bara värmt upp ugnen än så länge.

 

idag har jag gått...hela dagen...nästan fem timmar tror jag. i sträck. det är befriande att gå och gå och...

 

tyvärr skippar jag poweryogan ikväll...och äter fikonmarmelad direkt ur burken. Men jag får straffa mig själv för denna synd genom att också gå till stationen på fredag. men hur mycket jag än går och hur lite jag än äter så ser jag fortfarande inte ut som en grottmänniska på bär och rotdiet med ultradefinierade muskler (vadå, träna? vem sa det?)...är det inte underligt...

 

Jag läste "berättelsen om Pi" av Yann Martel och låg sömnlös en hel natt. Jag skulle vilja säga någonting om den men jag kan inte ännu. Det var som om flotten flög ner för ett vattenfall och som om jag ramlade i ett djupt hål och som om ihåligheten höll mig fången. Men det var inte bara det,inte så enkelt,  för berättelsens färger finns fortfarande kvar.

 

jag önskar att jag orkade utveckla mig, men jag är kissnödig och har inte tålamod med någonting. bye

 

 

 

Det är så  kallt och ruggigt nu...Kylan är ruskigt genomträngande, den letar sig in under huden och blottar mig totalt som en ilande tand i en mun full av is...det avskavda och trasiga är det som värker.

 

Men det känns inte riktigt så egentligen just nu för på något konstigt vis så tycker jag om den första dagen när jag åker ifrån S. Att sakna honom så skönt, nästan fortfarande med hans värme om mig men hans andedräkt längtansfullt borta.

 

Ka är någon som också längtar, även okm han inte vet efter vad...kanske sig själv...men det är lite svårt att se någonting tydligt och klart i snöfall...här kommer iaf. lite tankar om en bok...

 

Om Orhan Pamuks  "snö"

Och vad den säger om turkisk identitet

Orhan Pamuks roman är konstig.

För att jag inte vet vad den säger. Jag förstår att den säger något om någon och några som jag inte vet så mycket om. Att den talar om ämnen som jag inte begriper och utgår ifrån ett perspektiv som jag inte har.

Visst känns den spännande, inte heller så främmande utan tvärtom ganska bekant, men den känslan är svår att nå.

 

Det privata mot det offentliga, innerligheten och det varma mot obarmhärtig snö och förhållanden som oundvikligen intränger i det privata. Det handlar om politiken i kärleken.

Men Kas liv i boken skiljer sig från de andras. Han är en utomstående. En som är konstig. En som är en främling. Hör inte hemma där han kommer ifrån, passar inte in där han är. Han är beundrad på avstånd men ett slags intet. Han står utanför och observerar gemenskapen. Som den övergivna stationshunden, i boken, som ser allt men går ensam därifrån. Hans ilska över att inte tillhöra gemenskapen och missunnsamheten mot de som gör det, samt desperationen i att få göra det, få tillhöra något eller någon, göra rätt, vara önskad eller behövd.

 

Kanske får Ka på detta sätt symbolisera en hel nation som känner sig ställd utanför världen och å ena sidan vill kliva in å andra sidan hindras av sin stolthet och aktar sig för att bli trampad på.

Författaren är i högsta grad aktuell och hans rättsfall vädras i nyhetssändningarna och för mig är det så svårt att förstå hur boken har kunnat väcka så starka reaktioner. Men kanske är de svårigheterna beroende av att det är lika svårt att ta till sig innehåller som annat än fiktion. Handlingarna och karaktärerna tycks vara så skruvade att man inte riktigt kan förstå att det finns ett sådant ordentligt sjok av sanning här som upprör människor som känner igen sig i det som kritiseras.

 

Jag ser i boken en hierarki och en röd tråd som löper genom en ensam snöflinga i ett snöfall, en övergiven hund i ett tomt stationshus, en hund som vandrar ensam där inga jämlikar tycks att finna, Ka som går genom snöfallet, genom människornas hus, över gatorna och tillslut blir nedskjuten och – ja, där försvinner min tråd men jag vet att den inte tar slut. Vad är större än detta? I alla mina försök att finna botten i romanen så kommer jag bara till samma slutsats. Landet i förhållande till världen. Det lilla i det stora som tycker sig vara sig själv nog. Att vilja tillhöra de andra snöflingorna men ändå existera endast i sitt eget utrymme.

 

Sen så är det det där med kärleken också. Och i detta tema ska väl de religiösa  beröringspunkterna uppenbaras. Kan man tycka. Men vad säger romanen om religionen? Är det romanens skildring av de troende, fanatikerna, dårarna som är upprörande eller är det i själva verket meningslösheten och kärlekslösheten som är det mest upprörande av allt. Den svaga antydan om det dåraktiga i tron. Den gudsfrånvaro som finns i boken. Ungefär som om ”om gud finns någonstans så finns han inte här” eller skapandet av en egen gud, tro, samhörighet. Jag hamnar på samma sälle igen. Den lilla byn, avskild från landet genom et snöfall, landet avskilt från världen, världen avskild från gud och människorna – avskilda från varandra? Men det måste finnas något som förenar dem och det måste finnas en möjlighet att känna hur något håller i den tråd man rycker i.

 

Jag tänker på betydelsen av slöjorna och självmorden. Jag vill återgå till den sista meningen i förra stycket och försöka förklara den.

Om min tes är rätt och det är behovet att hävda sig och att identifiera sig mot en gemenskap eller mot något betydelsefullt – mot gud. Hur ska man då göra detta? Om det hänger en tråd från himlen så vill man att den ska vara fast förankrad däruppe och inte ramla ner på marken om jag rycker i den. Men om tråden endast är imaginär så måste jag själv skapa detta motstånd som håller emot.

Jag måste skapa ett rum utav betydelse och vikt. Och en föreställningsvärld som kan tyckas motsvara mot något större (jag upprepar mig, önskan hos det lilla att dels få vara betydande i sig själv, dels vara delaktig i det stora sammanhanget). Detta stora måste vara av yttersta vikt och det blir det enda betydelsefulla, för om inte DET är det mest betydelsefulla så är jag, individen, verkligen ingenting. Därmed kan man skapa en symbolvärld av föreställningar, tro, logik, insikt och placera in sig själv och på detta sätt kan man bli en liten kugge i ett stort hjul som ändå tillskrivs yttersta vikt.

 

Och när vi kommit dit så tror jag att det handlar om makten över sitt eget liv. Där kan man välja precis hur viktig man är och man har möjlighet att påverka. Viljan i det beslutet kan vara lika stark som livskraften i ens person och bryts viljan, gör livskraften ett sista dödsryck och återtar makten med en sista suck. Jag tror – att ytterst så är viljan, önskan, gudslängtan, tron eller själen (vilket ord man väljer här är högst individuellt men de måste alla kunna symbolisera samma urkraft som jag föreställer mig men själv har svårt att definiera) så otroligt stark att ingenting rår på den.

 

Jag började med att säga att det här är en konstig, oförståelig roman. Det betyder inte att jag inte tycker den är fantastisk. Jag blir fortfarande inte klok på den men  den sår frön hos mig. Jag funderas, förundras och konfunderas. Det lilla i det stora. Vad är egentligen det stora? Avsaknaden av ramar och definitioner. Avsaknaden av allt som är greppbart. Att se det pågående livet genom ett insnöat fönster och all uppgivenhet, ilska, frustration, passion och intrig som kokar och vill explodera men hindras då ramarna är för starka. Pamuk beskriver en implosion och det är så upp och ner och förvirrande att man lätt går vilse och fotspåren snöar igen.

jag vet att jag kommer att vakna en dag och bara inse att jag absolut inte kan leva utan dig

jag är livrädd

 

jag kommer inte att kunna ta ett enda andetag utan dig, som om du vore mitt liv

och herregud - jag vågar verkligen inte fråga mig om det är idag

 

fast om inte jag...eller, alltså...om kanske inte du...

 

gör det nåt då?

 

om jag tappar andan?

 

egentligen...egentligen, så blir jag bara glad av att tänka på det...för jag andas så lätt med dig. och allting är så nytt-

 

mina tårar, de är, som om nya, som om...de har slutat bränna mig.

 

men gud, det darrar i mig när jag tänker på...att jag aldrig kommer att ha lungor utan luft.

 

 

igen