ny blogadress...kontakta mig för adressen

 (och den deg som blev över gjorde jag chokladbullar utav, det kan ni också göra om ni vill...)

 

2,5 dl havremjölk

75 g veg. margarin

½ vaniljstång

vaniljpulver

 

koka upp, vispa ur vaniljsmakerna, låt svalna till 37 grader

 

2 ½ citron, saft + skal

1 pkt saffran, upplöst i grand marnier

1 tsk hel kardemumma, söndermortlad

ngra msk råsocker

veg. margarin

potatismjöl

 

låt koka upp till en kräm och svalna av

 

blanda mjölken med 25g jäst, lite socker och mjöl så att det räcker ( men inte blir över). låt jäsa. kavla ut och fyll med citron/saffran/kardemummakräm (åh, shit vad god den blev alltså). rulla ihop och klipp upp lite hål så att det blir en sån där fläta typ.

 

grädda i 175 grader tills den är klar och vad som händer sedan vet jag inte för jag har bara värmt upp ugnen än så länge.

 

idag har jag gått...hela dagen...nästan fem timmar tror jag. i sträck. det är befriande att gå och gå och...

 

tyvärr skippar jag poweryogan ikväll...och äter fikonmarmelad direkt ur burken. Men jag får straffa mig själv för denna synd genom att också gå till stationen på fredag. men hur mycket jag än går och hur lite jag än äter så ser jag fortfarande inte ut som en grottmänniska på bär och rotdiet med ultradefinierade muskler (vadå, träna? vem sa det?)...är det inte underligt...

 

Jag läste "berättelsen om Pi" av Yann Martel och låg sömnlös en hel natt. Jag skulle vilja säga någonting om den men jag kan inte ännu. Det var som om flotten flög ner för ett vattenfall och som om jag ramlade i ett djupt hål och som om ihåligheten höll mig fången. Men det var inte bara det,inte så enkelt,  för berättelsens färger finns fortfarande kvar.

 

jag önskar att jag orkade utveckla mig, men jag är kissnödig och har inte tålamod med någonting. bye

 

 

 

Det är så  kallt och ruggigt nu...Kylan är ruskigt genomträngande, den letar sig in under huden och blottar mig totalt som en ilande tand i en mun full av is...det avskavda och trasiga är det som värker.

 

Men det känns inte riktigt så egentligen just nu för på något konstigt vis så tycker jag om den första dagen när jag åker ifrån S. Att sakna honom så skönt, nästan fortfarande med hans värme om mig men hans andedräkt längtansfullt borta.

 

Ka är någon som också längtar, även okm han inte vet efter vad...kanske sig själv...men det är lite svårt att se någonting tydligt och klart i snöfall...här kommer iaf. lite tankar om en bok...

 

Om Orhan Pamuks  "snö"

Och vad den säger om turkisk identitet

Orhan Pamuks roman är konstig.

För att jag inte vet vad den säger. Jag förstår att den säger något om någon och några som jag inte vet så mycket om. Att den talar om ämnen som jag inte begriper och utgår ifrån ett perspektiv som jag inte har.

Visst känns den spännande, inte heller så främmande utan tvärtom ganska bekant, men den känslan är svår att nå.

 

Det privata mot det offentliga, innerligheten och det varma mot obarmhärtig snö och förhållanden som oundvikligen intränger i det privata. Det handlar om politiken i kärleken.

Men Kas liv i boken skiljer sig från de andras. Han är en utomstående. En som är konstig. En som är en främling. Hör inte hemma där han kommer ifrån, passar inte in där han är. Han är beundrad på avstånd men ett slags intet. Han står utanför och observerar gemenskapen. Som den övergivna stationshunden, i boken, som ser allt men går ensam därifrån. Hans ilska över att inte tillhöra gemenskapen och missunnsamheten mot de som gör det, samt desperationen i att få göra det, få tillhöra något eller någon, göra rätt, vara önskad eller behövd.

 

Kanske får Ka på detta sätt symbolisera en hel nation som känner sig ställd utanför världen och å ena sidan vill kliva in å andra sidan hindras av sin stolthet och aktar sig för att bli trampad på.

Författaren är i högsta grad aktuell och hans rättsfall vädras i nyhetssändningarna och för mig är det så svårt att förstå hur boken har kunnat väcka så starka reaktioner. Men kanske är de svårigheterna beroende av att det är lika svårt att ta till sig innehåller som annat än fiktion. Handlingarna och karaktärerna tycks vara så skruvade att man inte riktigt kan förstå att det finns ett sådant ordentligt sjok av sanning här som upprör människor som känner igen sig i det som kritiseras.

 

Jag ser i boken en hierarki och en röd tråd som löper genom en ensam snöflinga i ett snöfall, en övergiven hund i ett tomt stationshus, en hund som vandrar ensam där inga jämlikar tycks att finna, Ka som går genom snöfallet, genom människornas hus, över gatorna och tillslut blir nedskjuten och – ja, där försvinner min tråd men jag vet att den inte tar slut. Vad är större än detta? I alla mina försök att finna botten i romanen så kommer jag bara till samma slutsats. Landet i förhållande till världen. Det lilla i det stora som tycker sig vara sig själv nog. Att vilja tillhöra de andra snöflingorna men ändå existera endast i sitt eget utrymme.

 

Sen så är det det där med kärleken också. Och i detta tema ska väl de religiösa  beröringspunkterna uppenbaras. Kan man tycka. Men vad säger romanen om religionen? Är det romanens skildring av de troende, fanatikerna, dårarna som är upprörande eller är det i själva verket meningslösheten och kärlekslösheten som är det mest upprörande av allt. Den svaga antydan om det dåraktiga i tron. Den gudsfrånvaro som finns i boken. Ungefär som om ”om gud finns någonstans så finns han inte här” eller skapandet av en egen gud, tro, samhörighet. Jag hamnar på samma sälle igen. Den lilla byn, avskild från landet genom et snöfall, landet avskilt från världen, världen avskild från gud och människorna – avskilda från varandra? Men det måste finnas något som förenar dem och det måste finnas en möjlighet att känna hur något håller i den tråd man rycker i.

 

Jag tänker på betydelsen av slöjorna och självmorden. Jag vill återgå till den sista meningen i förra stycket och försöka förklara den.

Om min tes är rätt och det är behovet att hävda sig och att identifiera sig mot en gemenskap eller mot något betydelsefullt – mot gud. Hur ska man då göra detta? Om det hänger en tråd från himlen så vill man att den ska vara fast förankrad däruppe och inte ramla ner på marken om jag rycker i den. Men om tråden endast är imaginär så måste jag själv skapa detta motstånd som håller emot.

Jag måste skapa ett rum utav betydelse och vikt. Och en föreställningsvärld som kan tyckas motsvara mot något större (jag upprepar mig, önskan hos det lilla att dels få vara betydande i sig själv, dels vara delaktig i det stora sammanhanget). Detta stora måste vara av yttersta vikt och det blir det enda betydelsefulla, för om inte DET är det mest betydelsefulla så är jag, individen, verkligen ingenting. Därmed kan man skapa en symbolvärld av föreställningar, tro, logik, insikt och placera in sig själv och på detta sätt kan man bli en liten kugge i ett stort hjul som ändå tillskrivs yttersta vikt.

 

Och när vi kommit dit så tror jag att det handlar om makten över sitt eget liv. Där kan man välja precis hur viktig man är och man har möjlighet att påverka. Viljan i det beslutet kan vara lika stark som livskraften i ens person och bryts viljan, gör livskraften ett sista dödsryck och återtar makten med en sista suck. Jag tror – att ytterst så är viljan, önskan, gudslängtan, tron eller själen (vilket ord man väljer här är högst individuellt men de måste alla kunna symbolisera samma urkraft som jag föreställer mig men själv har svårt att definiera) så otroligt stark att ingenting rår på den.

 

Jag började med att säga att det här är en konstig, oförståelig roman. Det betyder inte att jag inte tycker den är fantastisk. Jag blir fortfarande inte klok på den men  den sår frön hos mig. Jag funderas, förundras och konfunderas. Det lilla i det stora. Vad är egentligen det stora? Avsaknaden av ramar och definitioner. Avsaknaden av allt som är greppbart. Att se det pågående livet genom ett insnöat fönster och all uppgivenhet, ilska, frustration, passion och intrig som kokar och vill explodera men hindras då ramarna är för starka. Pamuk beskriver en implosion och det är så upp och ner och förvirrande att man lätt går vilse och fotspåren snöar igen.

jag vet att jag kommer att vakna en dag och bara inse att jag absolut inte kan leva utan dig

jag är livrädd

 

jag kommer inte att kunna ta ett enda andetag utan dig, som om du vore mitt liv

och herregud - jag vågar verkligen inte fråga mig om det är idag

 

fast om inte jag...eller, alltså...om kanske inte du...

 

gör det nåt då?

 

om jag tappar andan?

 

egentligen...egentligen, så blir jag bara glad av att tänka på det...för jag andas så lätt med dig. och allting är så nytt-

 

mina tårar, de är, som om nya, som om...de har slutat bränna mig.

 

men gud, det darrar i mig när jag tänker på...att jag aldrig kommer att ha lungor utan luft.

 

 

igen

Jag uppehåller mig bara i normalitetens och stressens dimmor och dunkla vardagar.

 

långa morgonpromenader, stora diskhögar, hala cykelgator, långsamma skoldagar och så jag. mitt i allt. utan pengar. i julmörker. ensamhetshungen, i kommersljusslingor. ett spöke rädd för människorna.

 

Jag drömde om någon som hängde sig i en inplastad stålvajer med karbinhakar på en allmän toalett. Men jag sparkade in dörren och lyfte henne på mina axlar, och tog kvinnan som var precis som jag i min famn, och jag vaggade henne som ett barn och jag grät helt tröstlöst. lilla aska.

 

Jag ser mig i spegeln varje morgon, så lite som jag behöver, men jag kommer inte ihåg någonting, annat än känslan av en trött kropp. Men det är bra. för jag är lycklig. Lycka för mig är harmoni, eufori vet jag inte riktigt hur det känns, men jag tror att jag kan föreställa mig.

 

Jag vill åka till ön. Med S. Nu är sommargästerna borta och stränderna kalla och hamrade av skummande vågor. En sommarö två veckor innan jul. Omgivna av mörker, mitt i det svarta vatten jag är livrädd för, tror jag att jag skulle känna mig fri. Vi skulle vara små men det skulle vara varmt och ljust runtomkring oss. Och bara sanning. tack o lov. Han har så långt och vackert hår, jag älskar att känna det värma mina fingrar. Jag älskar att gråta när han går.

 

Och för att spä på detta ändlösa martyrskap ska jag dessutom fira jul ensam, så jag kanske återkommer, oftare än jag gjort hittills i höstas...

 

...att jag inte skriver...

 

ibland så ligger jag på kvällen och kommer på hur något känns. När jag satt på Nattbussen från Oslo med Line och S båda sovandes i min famn så vävdes och broderades en hel berätytelse som var helt sann och berättade för mig hur det kändes.

 

och när allting höll på att bli för teoretiskt och jag undrade om jag egentligen faktiskt klarade mig alldeles utmärkt och utan saknad utan S i två veckor så åkte bussen förbi Järva krog och klockan visade 05.20, bara 20 minuter kvar av den långa resan och ångesten kröp och knöt ihop sig inom mig för att han inte skulle ligga sovande vid min sida längre...kunde den inte bara fortasätta att köra och köra i sju timmar till...

 

ja, jag klarar mig såklart...men jag älskar att vara nära och inte alls behöva tänka utan bara sova tryggtmed goda drömmar.

 

Idag har jag längtat hem. Mitt sovrum är färdigtapeseat och jag skulle kunna börja flytta in när jag kom hem från skolan...men då ingenting fungerar, och inte ventilationen heller, så är det bara kallt och fuktigt och tapeterna är blöta och kondensen rinner nerför fönsterkarmarna och klibbar på golvet...alla värmeljus har nu fått flytta in i sovrummet och har sammanträde a´la häxmöte på golvet därinne...

 

bäst att laga mat istället...lasagne i min trasiga ugn... och så ska jag tänka på nåt sånt där klokt som jag får ur mig ibland...

 

f.ö är det mest intressanta ämnet ju nu manlig amning! tänk på det!

 

nej jag...

 

snöflingor.

 

jag vill fånga något som inte går att hålla fast och jag vet att det var verkligt helt nyss men det smälter i min hand och försvinner och himlen mörknar och jag vet inte längre. Om det var som jag trodde?

 

Det är endast hans förmåga att göra tårar till leenden som gör att jag inte slutar att minnas.

snöflingan i min hand.

 

mornarna är väldigt stilla nu. Dimman ligger tjock över fälten. Luften balanserar stilla utan att falla. Grästet är fortfarande grönt. brunt högt gräs i förgrunden till svart, dimtäckt skog och fyra svanar som lyfter precis ovanför våra huvuden. Min hund och jag satte oss båda ner i förundran inför det mäktiga. Vi var stilla. fast i dimman.

 

det är när allt slutar att snurra omkring mig och när frosten ligger som en förunderlig spets över svart lera i skuggan av rönnbärsträd som jag själv stannar upp och slutar snurra. som jag finner frid. Vemodshöst. tårarna ligger nära när jag kommit så långt in. Men bruna hundögon och dova vingslag från flyende vita fåglar ger mig trösteshöst.

 

den fuktiga luftens gröt under gatlyktorna kan inte vara annat än Londonhöst (det är i själva verket faktiskt flogstaoktober) och jag kan inte vara något annat än det jag helst av allt vill vara. långt borta härifrån.

 

stad och natur för en gångs skull, i den tidiga morgonen, samstämmig, balans.den frusna  leråkern är aldrig så lik asfalten som i sin tur täcks av fallande löv, aldrig så lik skogsstigen.

 

så rädd att närma mig lyckan och flyr den som en skygg hund. Vill känna en varm hand stryka mig lent över trasslig päls och en lugn famn som håller mig hur mycket jag än vill springa. En stor människa som skyddar mig från ilskna jämlikar som hugger efter mig. Jag vill inte försvara mig själv. Men jag måste vända mig om. herrelös. flocklös. ensamvarg. utkörd. stolt och sökande. jag är trött i mina ben.

 

Men hur det än är så finns det någon som väntar. ett slags hopp. en slags värme. ganska så okomplicerad. kärleksgenerös. kanske är inte vintern något att våndas över just nu?

 

Jag vet att jag är lat...vet inte varför...

 

känner av en slags uppbrottsstämmning...känner en saknad som verkar vara svår att fyllamed ord...och en trygghet som börjar vakna, en känsla av att taket på  mitt ide inte kommer falla in och begrava mig utan kanske hålla mig varm vintern igenom. Jag är älskad...tror jag.

 

jag är arg - ledsen...inte på någon...kanske på allt. jag vill inte be dig - men jag vill att du ska komma hit. jag vill sakna dig, men när allt känns bättre. jag vill sakna dig men inte när jag saknar dig så mycket som jag gör nu.

 

Det finns tillstånd som går att åtgärda - för en ständigt frusen sjunger jag en inre lovsång till stora tekoppar. det kan räcka med så lite.

 

jag funderar på om jag kan fortsätta att förneka att allt som måste fixas faktiskt är livet, när det borde vara det som väntar bakom hörnet, där alla problem är lösta. men när alla problem är lösta, det är då jag blir så förbannat rastlös! (och, hmm, här måste jag bara sticka in att den plötsliga smakupplevelsen, mörk choklad smaksatt med spiskummin faktiskt var gott på ett väldigt oväntat vis)

 

Och tankarna på alltings föränderlighet smärtar mig fortfarande. Visst ska somligt förändras, men du och jag, vi kommer väl alltid att vara sådär bra? men det är en lag, alltings föränderlighet, och jag vet det och känner dess självklarhet men jag vill helst inte tänka på det...

 

Även de stora tekopparna blir urdruckna och det är ett tecken på att resa mig upp och göra en till innan jag börjar läsa om islamisk feminism.

 

vad som än förr hänt kan hösten aldrig förloras för mig...den är helt vackrast - alltid! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(regn, slickar hela staden med en fuktig,kall tunga)